Outside lands -inte så magiskt som jag hade hoppats...
Det var konstigt att gå runt där på festivalområdet bland alla glada och halvberusade människor mitt bland sina vänner medan jag var helt ensam. Kunde inte riktigt njuta för jag tänkte bara på hur gärna jag hade velat ha någon där att dela allt med för det var otroligt bra line up som sagt och häftiga effekter med en "choco forest" t.ex. där de hade hängt stora choklad doppade dödskallar från träden och man kunde köpa allt som går att förknippa med choklad. Det var grymt fast ändå inte liksom. Jimmy var inte kul att hänga med och som tur var kom William efter jobbet, på eftermiddagarna, då kunde hänga med honom. Han är väldigt gullig och omtänksam men hade velat ha en nära vän som man förstår innan och utan där. Är glad för att jag gick iaf, det var en upplevelse, och som Bryce sa: att jag skulle försöka njuta av de banden jag så gärna ville ha och att ägna mellantiden till att titta på lustiga människor för sådana finns det gott om på festivaler! :) Bryce var ju i Key West, Florida på familje semester. Så han kunde inte gå på festivalen med mig. Allt var väldigt dyrt på området och man kunde inte lämna när man väl gått in och efter att ha ringt alla hem efter Paulas bortgång låg jag minus på kontot. Lovisa lånade mig 20 dollar så jag kunde köpa ett glas vin för 10 dollar! Det var inte ens ett glas, det var en skvätt i en tandläkarmugg. Jag tog med mig powerbars och bananer för att inte behöva köpa mat på området. En dag smet jag ut ändå för att få lite riktig mat hos Lovisa som bor bredvid parken. Jag lyckades komma in trots att jag redan vart där tidigare! Puh vilken tur för på kvällen spelade the Shins, visste inte ens då att jag inte fick gå in och ut flera gånger under dagen från festivalen. Var förstörd när de sa att jag inte fick komma in till the Shins igen men när jag sa att jag kom från Sverige för att se just the Shins så tyckte en vakt synd om mig och jag fick komma in:D Bestämde mig för att sälja min biljett utanför till en snubbe till söndagens konserter för 40 dollar eftersom att jag ändå skulle till Paula och jag inte hade någon att gå med, blev mest bara ledsen av att gå runt där själv.
Sista festivaldagen, söndag, var det Paulas minnesstund hos hennes värdfamilj i Half Moon bay. Jag duschade och gjorde mig fin i min allra finaste svarta klänning. Det var en fantastisk dag, solen sken och jag var på bra humör. Det kändes som att vi alla skulle fira Paulas liv och att vi fick vara med henne under tiden hos fanns här hos oss med minnen och berättelser och god mat, Paula älskade mat! Till och med i Half Moon bay där der annars alltid är dimma var vädret strålande, inte ett moln, ingen vind och varmt. Jag tänkte att Paula måste titta ner på oss och vilja att vi skall vara glada, hon avskydde dimman i HMB!
Jag kom till minnesstunden och hennes värdpappa kom ut och mötte mig med tårar i ögonen och frågade hur det var med mig och de väntade mig. Jag blev lite överrumplade av hur sorgsen han var och när jag kom in i huset möttes jag av värdmamman och alla Paulas vänner med rödgråtna ansikten. Det är väl egentligen så jag borde ha väntat mig att det skulle vara men av någon anledning så hade jag tänkt mig mer en glad minnesstunden, kanske för att Paula just var en sådan sprudlande och glädjespridande person... Vet inte hur jag tänkte men med alla sorgsna ansikten slogs mitt humör strax också över till tårar och ledsamhet. Vi skypeade med Paulas mamma och pappa hemma i Sverige och de som ville fick berätta ett minne eller bara säga några ord om vad de ville till hennes föräldrar och de berättade lite om hennes barndom. Det blev så himla sorgligt så jag kunde inte sluta gråta. Wille var också där, han hade åkt med Lovisa. Vi åt mycket och god mat. De hade köpt många små olika bakelser till minne av Paula och vi tittade på ett bildspel som Sandra satt ihop med musik som jag och Lovisa valt. Det var väldigt vackert och strax byttes gråten mot skratt och glada minnen. Det var skönt att vara med hennes andra vänner som upplever samma sak. Jag och Lovisa gick upp till Paulas rum för att på ett sätt få ett avslut i tiden med Paula här. Det var konstigt att se det sedvanliga stöket i ett rum efter någon som försökt att slänga ihop rätt saker att ta med sig i resväskan inför en rolig resa och upplevelse. Kläder låg huller om buller över en stor resväska efter att hon antagligen bestämt sig för att ta den mindre och slippa checka in bagaget... Vad livets hastiga vändningar är konstiga, obegripliga och kan göra en vansinnig om man funderar för mycket på dem.
Paulas värdbarn Cade som hon tog hand om hade sagt till sin mamma Denise att han ville rita en teckning till Paula och hade sagt "eftersom att Paula är en flicka så tyckte hon mycket om att vara med sina kompisar så hon vill nog helst ha en teckning med oss tillsammans med hennes vänner. Han fick skriva Paula och Cade och Denise hjälpte honom att skriva dit namnen på hennes närmaste vänner här. Så himla fint tycker jag, kan inte förstå att han förstår så mycket. Han är bara 5 år och när föräldrarna, John och Denise berättade för honom att Paula hade varit med om en bilolycka sa han:
Cade -But how could that happen, Paula was always so careful while driving the car with me.
Denise -No it was a boy, Paulas firend, who drove car.
Och så försvann han upp på sitt rum och ritade medan föräldrarna gjorde mat. När Denise ropade att maten var klar kom han inte ner, hon gick upp och hämtade honom och märkte att han verkade väldigt ledsen och hon frågade hur det var med honom. Han sa "I'm so so mad. I'm so angry with that boy..."
Det är sant, så sorgligt. Paula var alltid så försiktig. Hon levde livet fullt ut men alltid på den säkra sidan. Jag vet inte vad som hade hänt om hon kört bilen och ingen kommer någonsin få reda på det. Paula klagade alltid på den sketbilen som familjen lät henne köra runt sonen Cade i. Det var en liten, osäker skrotbil med två dörrar så hon oroade sig för hur fort man skulle kunna få ut Cade från baksätet om de skulle råka ut för en olycka. Det var en likadan bil hon åkte i när olyckan inträffade i Kanada...
Vi gjorde en jättefin minnesbok att skicka hem till Paulas familj med hennes saker från rummet hon haft. Vi fick ta med oss saker som påminde oss om Paula och bilder och sedan gjorde vi olika collage på varje sida och vi fick skriva små kommentarer om vad det var på bilderna och hälsningar till familjen. Det kändes väldigt bra. Innan den var klar och jag såg resultatet tyckte jag att det kändes lite konstigt och funderade på om min familj hade velat få hem en minnesbok om mig från massa okända människor som försöker skriva om hur deras dotter var men sedan när jag såg alla bilder och vi fick skriva om bilderna så kändes det bra att få berätta om vad Paula fått uppleva sitt sista år i livet och om allt kul hon var med om som inte familjen var del av på samma sätt som vi var. De var som att de fick läsa sista kapitlet i boken om Paulas liv eftersom de inte fick uppleva det med fina illustrationer i form av bilder med glada Paula på olika äventyr. Det var fint och kändes bra!
Sedan tog jag bilen hem igen, skjutsade hem Wille och sedan hem till Anders födelsedags kalas. Fullt med glada människor. God mat, tårta och gott vin. Anders var i extas när han fick sin Tomas tårta (ni vet godståget Tomas i det brittiska barnprogrammet?).
Trots att jag inte tänkt gå på Outside Lands den dagen och dessutom sålt min biljett så bestämde jag mig för att låtsas att jag råkat göra samma misstag som på fredagen. Antagligen hade snubben sålt min biljett till någon som redan gått in i parken, åtminstone hoppades jag på det så ingen missade festivalen på grund av mig. Jag tog mig dit efter att ha pratat med alla gäster och låtsades helt oförstående när de sa att jag inte kunde gå in flera gånger under samma dag. Jag halvt som det var, som det skulle kunna ha varit, att jag gick i morse och att jag sedan gick på min bästa väns minnesstund och nu kom tillbaka för att se Arcade Fire som jag mest hade velat se under hela helgen. Tanten i insläppet blev helt ställd och bara smusslande drog förbi mig. Jag sprang bort till Arcade Fires scen och hoppades att de fortfarande skulle ha några låtar kvar. Såg kanske 6 sista låtarna och DET VAR MAGISKT! Så himla glad att jag gjorde det trots att det var fel. Sedan spelade de 2 extra låtar på publikens önskan och Wille kom dit och diggade helt i känsla men det gjorde det hela bara ännu härligare! Sedan körde hans kompis Oksen mig hem till mig o Wille hem till sig. Perfekt kväll!
Kommentarer
Trackback
