Outside lands -inte så magiskt som jag hade hoppats...
Det var konstigt att gå runt där på festivalområdet bland alla glada och halvberusade människor mitt bland sina vänner medan jag var helt ensam. Kunde inte riktigt njuta för jag tänkte bara på hur gärna jag hade velat ha någon där att dela allt med för det var otroligt bra line up som sagt och häftiga effekter med en "choco forest" t.ex. där de hade hängt stora choklad doppade dödskallar från träden och man kunde köpa allt som går att förknippa med choklad. Det var grymt fast ändå inte liksom. Jimmy var inte kul att hänga med och som tur var kom William efter jobbet, på eftermiddagarna, då kunde hänga med honom. Han är väldigt gullig och omtänksam men hade velat ha en nära vän som man förstår innan och utan där. Är glad för att jag gick iaf, det var en upplevelse, och som Bryce sa: att jag skulle försöka njuta av de banden jag så gärna ville ha och att ägna mellantiden till att titta på lustiga människor för sådana finns det gott om på festivaler! :) Bryce var ju i Key West, Florida på familje semester. Så han kunde inte gå på festivalen med mig. Allt var väldigt dyrt på området och man kunde inte lämna när man väl gått in och efter att ha ringt alla hem efter Paulas bortgång låg jag minus på kontot. Lovisa lånade mig 20 dollar så jag kunde köpa ett glas vin för 10 dollar! Det var inte ens ett glas, det var en skvätt i en tandläkarmugg. Jag tog med mig powerbars och bananer för att inte behöva köpa mat på området. En dag smet jag ut ändå för att få lite riktig mat hos Lovisa som bor bredvid parken. Jag lyckades komma in trots att jag redan vart där tidigare! Puh vilken tur för på kvällen spelade the Shins, visste inte ens då att jag inte fick gå in och ut flera gånger under dagen från festivalen. Var förstörd när de sa att jag inte fick komma in till the Shins igen men när jag sa att jag kom från Sverige för att se just the Shins så tyckte en vakt synd om mig och jag fick komma in:D Bestämde mig för att sälja min biljett utanför till en snubbe till söndagens konserter för 40 dollar eftersom att jag ändå skulle till Paula och jag inte hade någon att gå med, blev mest bara ledsen av att gå runt där själv.
Sista festivaldagen, söndag, var det Paulas minnesstund hos hennes värdfamilj i Half Moon bay. Jag duschade och gjorde mig fin i min allra finaste svarta klänning. Det var en fantastisk dag, solen sken och jag var på bra humör. Det kändes som att vi alla skulle fira Paulas liv och att vi fick vara med henne under tiden hos fanns här hos oss med minnen och berättelser och god mat, Paula älskade mat! Till och med i Half Moon bay där der annars alltid är dimma var vädret strålande, inte ett moln, ingen vind och varmt. Jag tänkte att Paula måste titta ner på oss och vilja att vi skall vara glada, hon avskydde dimman i HMB!
Jag kom till minnesstunden och hennes värdpappa kom ut och mötte mig med tårar i ögonen och frågade hur det var med mig och de väntade mig. Jag blev lite överrumplade av hur sorgsen han var och när jag kom in i huset möttes jag av värdmamman och alla Paulas vänner med rödgråtna ansikten. Det är väl egentligen så jag borde ha väntat mig att det skulle vara men av någon anledning så hade jag tänkt mig mer en glad minnesstunden, kanske för att Paula just var en sådan sprudlande och glädjespridande person... Vet inte hur jag tänkte men med alla sorgsna ansikten slogs mitt humör strax också över till tårar och ledsamhet. Vi skypeade med Paulas mamma och pappa hemma i Sverige och de som ville fick berätta ett minne eller bara säga några ord om vad de ville till hennes föräldrar och de berättade lite om hennes barndom. Det blev så himla sorgligt så jag kunde inte sluta gråta. Wille var också där, han hade åkt med Lovisa. Vi åt mycket och god mat. De hade köpt många små olika bakelser till minne av Paula och vi tittade på ett bildspel som Sandra satt ihop med musik som jag och Lovisa valt. Det var väldigt vackert och strax byttes gråten mot skratt och glada minnen. Det var skönt att vara med hennes andra vänner som upplever samma sak. Jag och Lovisa gick upp till Paulas rum för att på ett sätt få ett avslut i tiden med Paula här. Det var konstigt att se det sedvanliga stöket i ett rum efter någon som försökt att slänga ihop rätt saker att ta med sig i resväskan inför en rolig resa och upplevelse. Kläder låg huller om buller över en stor resväska efter att hon antagligen bestämt sig för att ta den mindre och slippa checka in bagaget... Vad livets hastiga vändningar är konstiga, obegripliga och kan göra en vansinnig om man funderar för mycket på dem.
Paulas värdbarn Cade som hon tog hand om hade sagt till sin mamma Denise att han ville rita en teckning till Paula och hade sagt "eftersom att Paula är en flicka så tyckte hon mycket om att vara med sina kompisar så hon vill nog helst ha en teckning med oss tillsammans med hennes vänner. Han fick skriva Paula och Cade och Denise hjälpte honom att skriva dit namnen på hennes närmaste vänner här. Så himla fint tycker jag, kan inte förstå att han förstår så mycket. Han är bara 5 år och när föräldrarna, John och Denise berättade för honom att Paula hade varit med om en bilolycka sa han:
Cade -But how could that happen, Paula was always so careful while driving the car with me.
Denise -No it was a boy, Paulas firend, who drove car.
Och så försvann han upp på sitt rum och ritade medan föräldrarna gjorde mat. När Denise ropade att maten var klar kom han inte ner, hon gick upp och hämtade honom och märkte att han verkade väldigt ledsen och hon frågade hur det var med honom. Han sa "I'm so so mad. I'm so angry with that boy..."
Det är sant, så sorgligt. Paula var alltid så försiktig. Hon levde livet fullt ut men alltid på den säkra sidan. Jag vet inte vad som hade hänt om hon kört bilen och ingen kommer någonsin få reda på det. Paula klagade alltid på den sketbilen som familjen lät henne köra runt sonen Cade i. Det var en liten, osäker skrotbil med två dörrar så hon oroade sig för hur fort man skulle kunna få ut Cade från baksätet om de skulle råka ut för en olycka. Det var en likadan bil hon åkte i när olyckan inträffade i Kanada...
Vi gjorde en jättefin minnesbok att skicka hem till Paulas familj med hennes saker från rummet hon haft. Vi fick ta med oss saker som påminde oss om Paula och bilder och sedan gjorde vi olika collage på varje sida och vi fick skriva små kommentarer om vad det var på bilderna och hälsningar till familjen. Det kändes väldigt bra. Innan den var klar och jag såg resultatet tyckte jag att det kändes lite konstigt och funderade på om min familj hade velat få hem en minnesbok om mig från massa okända människor som försöker skriva om hur deras dotter var men sedan när jag såg alla bilder och vi fick skriva om bilderna så kändes det bra att få berätta om vad Paula fått uppleva sitt sista år i livet och om allt kul hon var med om som inte familjen var del av på samma sätt som vi var. De var som att de fick läsa sista kapitlet i boken om Paulas liv eftersom de inte fick uppleva det med fina illustrationer i form av bilder med glada Paula på olika äventyr. Det var fint och kändes bra!
Sedan tog jag bilen hem igen, skjutsade hem Wille och sedan hem till Anders födelsedags kalas. Fullt med glada människor. God mat, tårta och gott vin. Anders var i extas när han fick sin Tomas tårta (ni vet godståget Tomas i det brittiska barnprogrammet?).
Trots att jag inte tänkt gå på Outside Lands den dagen och dessutom sålt min biljett så bestämde jag mig för att låtsas att jag råkat göra samma misstag som på fredagen. Antagligen hade snubben sålt min biljett till någon som redan gått in i parken, åtminstone hoppades jag på det så ingen missade festivalen på grund av mig. Jag tog mig dit efter att ha pratat med alla gäster och låtsades helt oförstående när de sa att jag inte kunde gå in flera gånger under samma dag. Jag halvt som det var, som det skulle kunna ha varit, att jag gick i morse och att jag sedan gick på min bästa väns minnesstund och nu kom tillbaka för att se Arcade Fire som jag mest hade velat se under hela helgen. Tanten i insläppet blev helt ställd och bara smusslande drog förbi mig. Jag sprang bort till Arcade Fires scen och hoppades att de fortfarande skulle ha några låtar kvar. Såg kanske 6 sista låtarna och DET VAR MAGISKT! Så himla glad att jag gjorde det trots att det var fel. Sedan spelade de 2 extra låtar på publikens önskan och Wille kom dit och diggade helt i känsla men det gjorde det hela bara ännu härligare! Sedan körde hans kompis Oksen mig hem till mig o Wille hem till sig. Perfekt kväll!
Hej på er där hemma!
Det var svinkul torsdagskvällen innan outside lands helgen så blev egentligen Lovisa inbjuden på Abalone middag i Pacifica som är en beach ort som ligger 30 minuter söder om SF. Jag trodde killen, som heter James, var intresserad av Lovisa och ville att hon bara skulle komma men hon bjöd med mig och hennes tyska kompis, Kathy. Vi mötte James (han har presenterat sig som Jimmy, Jim och på facebook heter han James. Så vi kallar honom för James Jimmy Jim, JJJ.) Vi mötte JJJ i skateboard parken i Pasifica och åkte sedan tillsammans till mataffären Safeway för att inhandla ingredienserna till middagen där med hans kock kompis som skulle hjälpa till att laga maten. Väl hemma hos honom insåg jag vad Abalone är. Jag trodde det var vit fisk, tunt skivat, som man panerar. Men det är i själva verket en gigantisk snigel som lever i havet på klippväggar. På svenska heter den havsöra med endast en snäck halva och på andra sidan suger den fast sin stora muskel till kropp mot klippväggen. Den har ventilhål i skalet, som porer, som den andas genom. Det är JJJ här nedanför på bilden. Han tog fram en stor kött skivar maskin för att kunna få dem riktigt tunna. Han har själv dykt och fiskat upp de här snäckorna. De är jättedyra att köpa och man får bara fiska 24 stycken per år per fiskare och behöver ett speciellt certifikat för att få tillstånd att jaga dem. De måste köpa ett registreringskort och sedan markera alla snäckor de fångar redan nere i vattnet med exakt klockslag och datum. Tydligen är det flera abalone dykare varje år som dör för de fastnar med fingrarna under musslan när den suger sig fast mot klippan när de försöker ta dem, sedan kommer de inte upp till ytan, får ingen luft och drunknar.... Allvarliga grejer det där, riktiga bestar:)
Sedan var det dags att hamra slicearna möra, JJJ visade hur vi skulle göra och sedan satte vi tjejer igång medan han förberedde resten av maten. Det var riktigt kul och det skvätte snigelsaft... Lite nasty kanske men guuud så gott resultatet blev! Mört och fint skall det vara, inte slå för hårt och extra mycket ute i kanterna där de kan ha blivit lite tjockare. Tog ett tag innan vi fick till rätta Abalone fingerkänslan!
Sedan var det dags för grabbarna, grabben JJJ och gubben, att laga middagen. Jag och Lovisa grillade majskolvarna!
Sedan åt vi den ljuvliga panerade Abalonen med grillad majskolv och sparris. SMASK! Bra början på helgen, kanon torsdag helt enkelt!
Outside lands!
Det kommer bli så himla roligt att gå på musik festivalen Outside lands i Golden Gate park. De kommer att ha massor med bra artister som jag vill höra t.ex: The Shins, MGMT, Foster the People, the Joy Formidable, Muse, the Black Keys, Artic Monkeys, the Vaccines, Sonny and the Sunsets, Arcade Fire, the Decemberists, John Fogerty och Grouplove!!!
Lovisa var osäker på om hon kunde gå så köpte inte biljetter i tid för nu är de slut men hennes kompis Jimmy skall gå som jag har träffat ute med Lovisa innan några gånger. Skall se om jag kan hänga med honom.
Jimmy & Lovisa
Lovisas och Paulas svenske kompis William skall också gå och "råkade" köpa biljett utan kompisar så vi skall också mötas där i morgon när han slutar jobbet. Bryce har hookat up mig med hans gamla kompisar som skall gå i ett stort gäng. En av dem, Nick, bor bredvid parken och jag kan vara med dem där innan och efter och gå med dem till festivalen.
Lovisa & William, vi hängde förra söndagen i Dolores Park -drack kaffe och snackade minnen och Outside Lands!
Jag skall ta massor med bilder på banden och lägga upp här så ni får se!
Lovisas insatts
Mina fina, fina älsklingsvänner! Paula & Lovisa
Lovisa kontaktade Graham som var en av de två killarna som Paula åkte för att hälsa på i Kanada. Den andre killens namn är Zack och det var han som körde bilen. Jag och Lovisa ville höra vad som hände på riktigt när vi märkte att det började gå runt olika rykten om hur allt hade gått till. Vi ville få klarhet i det och se till att sprida, bland Paulas vänner som undrade, hur olyckan verkligen skedde. Lovisa kontaktade därför Graham som var evigt tacksam och glad att någon av Paulas vänner hört av sig och berättade alla detaljer om allt det hemska. Lovisa skrev sedan det här mailet och skickade till alla vänner som hon och Paula har gemensamt:
hej fina söta! <3
jag vet hur svårt och jobbigt det är för alla just nu, livet är så himla orättvist och jag tänker på er alla där hemma som inte har träffat paula på länge och som längtade så efter att få hem henne!!! jag umgicks mycket med henne här och jag kan säga att hon fortfarande var samma härliga person som hon alltid har varit och jag vet hur mycket hon saknade sina vänner där hemma, vi pratade ofta om det!
jag vet att många säkert undrar massor och har tusen frågor. och jag vet att många, även jag själv, har hört massa olika saker om vad som hände, och några kanske inte har hört nåt alls. jag har i alla fall pratat med paulas vän i kanada, som var där när det hände, och jag tänker att det är så viktigt för alla att veta vad som på riktigt hände och att det inte går runt massa historier som inte stämmer. så jag tar hela helgen från början, precis som han berättade.
paula kom till kanada på fredagen och blev upphämtad av hennes vän graham och hans roomie. på fredagen tog de det rätt lugnt, gick till nån bar och drack lite sen bara hängde liksom.
på lördagen var de på nån fest med massa vänner till honom och han sa att paula var så glad och de hade så kul, och alla tyckte så mycket om paula för den glada och spralliga personen hon var.
på söndagmorgon åt de god frukost i zac's, hennes andra vän, föräldrars hus och de hade trevligt och det var jättefint väder och de bestämde att de skulle åka till någons stuga allihopa ett par dagar och bara ha det bra. eftersom zac skulle börja jobba på tisdagen men inte de andra, så tog de två bilar. det bestämdes att paula skulle åka med zac.
så åkte de på söndagseftermiddagen runt 3. zac's bil körde först och graham, som var i bilen efter, sa att han såg inte själva kraschen men att när de kom runt kurvan såg de zac ute ur bilen som låg i diket/vid vägkanten. antagligen hade han bara tappat kontroll över bilen och kraschat in i något och bilen hade tumlat runt. det var ingen alkohol eller så inblandad! han lyckades ta sig ur med paula var fortfarande i bilen.
graham sa att han aldrig såg paula efter olyckan, men att zac och en del andra gjorde det.
hon sov inte när det hände, hon var glad och pratig som den paula vi känner och kommer ihåg in i det sista och hon dog omedelbart och behövde aldrig känna någon smärta.
graham poängterade hela tiden hur glad paula var hela helgen och hur bra de hade det, han sa att det var verkligen perfekt och precis så bra de hade tänkt sig och hon var så glad hela tiden. han tycker det är så viktigt att alla måste få veta att hon hade det så himla himla bra ända till slutet.
ay: block;" />
jag tänker att många säkert undrar vem som körde och hur det är med honom och vad som kommer hända. en del kanske även känner hat och ilska. så jag tänkte jag berättar lite om det med. han är just nu helt i chock och han kan inte riktigt komma ihåg allt som hände. bortsett från det så är han oskadd. han var på sjukhuset ett tag men är hemma nu. graham visste inte exakt vad som kommer hända med honom i framtiden, om han kommer bli straffad etc. men troligtvis kommer det bli något. som sagt så är zac helt traumatiserad och är helt utom sig av ånger och skuld och sorg och han tänker att det borde varit han.
jag vet att det kanske känns lättare att ha någon att skylla på och vara arg på. men, som jag sa till graham också, att jag personligen känner inget hat mot zac och jag hoppas att ingen annan ska göra det heller. jag tänker inte säga vad nån annan ska känna eller tycka men jag bara känner att det finns ingen mening att hata, det var en hemsk hemsk hemsk olycka och jag önskar för hela mitt liv att det inte var sant, men det är det och det viktigaste är att vi har varandra och tar hand om varandra. det är ingens fel och det hjälper inte att peka ut någon som skyldig. igen, jag vill inte säga vad ni ska känna och det är naturligtvis upp till var och en att hantera detta på sitt sätt.
detta är allt jag vet för tillfället och om någon annan vet något mer vad det gäller begravning osv så skulle jag uppskatta jättemycket om ni ville berätta!
jag vill också säga att jag vill inte på nåt som helst sätt göra någon upprörd med detta mejl och jag hoppas att ingen tar illa upp. det är absolut inte min mening. och jag vet att en del kanske säkert redan vet allt detta. jag bara tycker det är så viktigt att alla får veta och har samma bild. och jag tycker, precis som graham, att det är så viktigt och känns så skönt att få veta att hon hade det så bra hela helgen och hon var så glad och hade kul.
jag skickar detta till alla som jag vet som var nära paula, vet att det är fler men jag känner inte dem, så skicka gärna vidare.
som sagt, tänker massa på er! ta hand om varandra!!! massa kramar! <3
jag vet hur svårt och jobbigt det är för alla just nu, livet är så himla orättvist och jag tänker på er alla där hemma som inte har träffat paula på länge och som längtade så efter att få hem henne!!! jag umgicks mycket med henne här och jag kan säga att hon fortfarande var samma härliga person som hon alltid har varit och jag vet hur mycket hon saknade sina vänner där hemma, vi pratade ofta om det!
jag vet att många säkert undrar massor och har tusen frågor. och jag vet att många, även jag själv, har hört massa olika saker om vad som hände, och några kanske inte har hört nåt alls. jag har i alla fall pratat med paulas vän i kanada, som var där när det hände, och jag tänker att det är så viktigt för alla att veta vad som på riktigt hände och att det inte går runt massa historier som inte stämmer. så jag tar hela helgen från början, precis som han berättade.
paula kom till kanada på fredagen och blev upphämtad av hennes vän graham och hans roomie. på fredagen tog de det rätt lugnt, gick till nån bar och drack lite sen bara hängde liksom.
på lördagen var de på nån fest med massa vänner till honom och han sa att paula var så glad och de hade så kul, och alla tyckte så mycket om paula för den glada och spralliga personen hon var.
på söndagmorgon åt de god frukost i zac's, hennes andra vän, föräldrars hus och de hade trevligt och det var jättefint väder och de bestämde att de skulle åka till någons stuga allihopa ett par dagar och bara ha det bra. eftersom zac skulle börja jobba på tisdagen men inte de andra, så tog de två bilar. det bestämdes att paula skulle åka med zac.
så åkte de på söndagseftermiddagen runt 3. zac's bil körde först och graham, som var i bilen efter, sa att han såg inte själva kraschen men att när de kom runt kurvan såg de zac ute ur bilen som låg i diket/vid vägkanten. antagligen hade han bara tappat kontroll över bilen och kraschat in i något och bilen hade tumlat runt. det var ingen alkohol eller så inblandad! han lyckades ta sig ur med paula var fortfarande i bilen.
graham sa att han aldrig såg paula efter olyckan, men att zac och en del andra gjorde det.
hon sov inte när det hände, hon var glad och pratig som den paula vi känner och kommer ihåg in i det sista och hon dog omedelbart och behövde aldrig känna någon smärta.
graham poängterade hela tiden hur glad paula var hela helgen och hur bra de hade det, han sa att det var verkligen perfekt och precis så bra de hade tänkt sig och hon var så glad hela tiden. han tycker det är så viktigt att alla måste få veta att hon hade det så himla himla bra ända till slutet.
ay: block;" />
jag tänker att många säkert undrar vem som körde och hur det är med honom och vad som kommer hända. en del kanske även känner hat och ilska. så jag tänkte jag berättar lite om det med. han är just nu helt i chock och han kan inte riktigt komma ihåg allt som hände. bortsett från det så är han oskadd. han var på sjukhuset ett tag men är hemma nu. graham visste inte exakt vad som kommer hända med honom i framtiden, om han kommer bli straffad etc. men troligtvis kommer det bli något. som sagt så är zac helt traumatiserad och är helt utom sig av ånger och skuld och sorg och han tänker att det borde varit han.
jag vet att det kanske känns lättare att ha någon att skylla på och vara arg på. men, som jag sa till graham också, att jag personligen känner inget hat mot zac och jag hoppas att ingen annan ska göra det heller. jag tänker inte säga vad nån annan ska känna eller tycka men jag bara känner att det finns ingen mening att hata, det var en hemsk hemsk hemsk olycka och jag önskar för hela mitt liv att det inte var sant, men det är det och det viktigaste är att vi har varandra och tar hand om varandra. det är ingens fel och det hjälper inte att peka ut någon som skyldig. igen, jag vill inte säga vad ni ska känna och det är naturligtvis upp till var och en att hantera detta på sitt sätt.
detta är allt jag vet för tillfället och om någon annan vet något mer vad det gäller begravning osv så skulle jag uppskatta jättemycket om ni ville berätta!
jag vill också säga att jag vill inte på nåt som helst sätt göra någon upprörd med detta mejl och jag hoppas att ingen tar illa upp. det är absolut inte min mening. och jag vet att en del kanske säkert redan vet allt detta. jag bara tycker det är så viktigt att alla får veta och har samma bild. och jag tycker, precis som graham, att det är så viktigt och känns så skönt att få veta att hon hade det så bra hela helgen och hon var så glad och hade kul.
jag skickar detta till alla som jag vet som var nära paula, vet att det är fler men jag känner inte dem, så skicka gärna vidare.
som sagt, tänker massa på er! ta hand om varandra!!! massa kramar! <3
Det är vad Lovisa skrev vilket jag tycker var väldigt bra. Paula hade uppskattat det. Det som hände är helt förfärligt och det gör mig så rädd när jag inser hur snabbt allt kan förändras. Vi skulle ju bli gamla tillsammans, det här var inte menat att bli!
Min Älskade Paula är död
_________________Paula____________Ebba____________Lovisa__________
I måndags kväll vid 11 tiden avslutade jag mitt långa mysiga Skype samtal med Lovisa. Vi pratade knappt utan bara tittade runt på olika hemsidor på var sitt håll och ibland kommenterade något för den andre. Jag som har känt mig halvkrasslig skulle lägga mig tidigt och vi sa god natt och jag stängde av datorn. Jag gjorde mig iordning för sängdags i badrummet och tänkte på hur kul det hade varit om jag och Lovisa kunde bjuda med Paula ut och äta sushi när hon kom hem från Kanada som en avskeds middag. Jag bestämde mig för att fråga Lovisa dagen efter om vi kunde ta henne till en trendig japansk restaurang som Bryce hade bjudit ut mig på helgen innan. Lycklig av tanken och att få ha turen att hitta två så underbara vänner som Lovisa och Paula gick jag tillbaka till mitt rum för att sjunka ner i djupa trötta drömmar. När jag kommer in rimger mobilen och jag tror att det är Bryce som ringer för att säga god natt när han slutat jobbet men det är Lovisa. Jag tänkte "undra vad hon nu har kommit på för kul som hon måste berätta" men när jag svarare hör jag bara flämtningar och något om Sandra, Paulas tyska au pair kompis. Lovisa har dålig mottagning så jag bad henne ringa upp på Skype istället. Jag startade snabbt datorn och pulsen steg, jag skakade och hoppades, hur hemskt det än låter, att det var Sandra som hade råkat ut för något och inte min underbara Paula. Lovisa ringde på Skype och jag svarade. Hon sa "Ebba, Paula är död....". Det gick som en blixt genom kroppen och min kropp belv helt stel och kall. Jag frågade vad hon sagt och hon sa det igen. Hon bara flämtade och jag började också hyperventilera, sedan kom tårarna och korta snabba flämtningar medan kroppen bara skakade och händer frös som till is.Jag blev helt chockad och frågade tusen frågor om hur det gick till, Lovisa visste inte mer än att det varit en bilolycka.
Det var svårt att få klarhet i någonting, ingen visste. Vad vi trodde först så sov hon i baksätet och dog med en gång utan att ens märka medan de två killarna, kompisarna som hon åkt för att hälsa på i Kanada, var helt oskadda. Vi visste inte om det var alkohol inblandat eller hur det gick till. Bara att de kört in i en bergvägg och våran Paula var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka. Jag kunde inte tror att det var sant. Jag hoppades så innerligt att hon bara hade tappat telefonen på någon fest där de var och något as hade hittat hennes mobil med ett sms från någon som undrat hur hon har det och idioten hade svarat att hon hade dött i en bilolycka som något slags idiotiskt skämt. Det var vad jag bad om att få höra de kommande timmarna från någon, att det bara var ett rykte. Jag ville att Paula skulle svara på mitt sms som jag skickat i lördags eftermiddag eller posta något på facebook så jag fick se att det inte var sant. Inget sådan hände. Jag hade panik och gick ner till Kåre och Derek med stora flämtningar och de kom rusandes och undrade vad som stod på. Jag försökte berätta med ordan bara hackade ur mig mellan snyftningarna. Tillslut förstod de med förstod samtidigt ingenting. Någon så ung, hur kan det ens få vara möjligt??? De försökte trösta mig och jag ringde Bryce och bara grät och grät. Han ville komma och hämta mig eller köra mig till Lovisa om jag ville det. Jag sa att jag skulle prata med Lovisa och ringa tillbaka.
Kåre och Derek gav mig pengar till taxi och jag och Lovisa bestämde oss för att jag skulle komma dit och sova så vi kunde hålla om varandra och vara ledsna tillsammans.
Hemma hos Lovisa grät vi och Lovisa fick ringa runt till en del av deras gemensamma vänner och berätta om det hemska som hänt. Det var helt ofattbart och är det fortfarande. Till slut vid 02:40 var vi så trötta så vi höll på att gå sönder så vi somnade båda två i hennes säng. Jag åkte hem tidigt på morgonen efter för att arbeta.
Bryce ringde för att se hur det var med mig och jag började gråta igen. Jag pratade med pappa och berättade för honom vad som hänt. Sen ringde Bryce igen och frågade efter Lovisas adress, jag förstod ingenting men gav den. Senare fick jag sms från Lovisa som sa att "Du har världens bästa pojkvän, jag har fått jättejätte jättefina blommor!". Jag blev glad och hoppades att jag också skulle få blommor men var inte säker för Bryce hade ändå sagt att han skulle ta hand om mig på kvällen och hämta mig efter jobbet. Jag har aldrig fått blommor skickat till mig förut. Jag körde Ella till danslektionen och när jag och Anders kom tillbaka hem stod den mest fantastiska blombuketten utanför dörren, jag blev så rörd att jag började gråta.
Lovisa undrade om hon kunde ta bussen till mig men jag åkte med Anders och hämtade henne istället. Sedan plockade vi upp Ella och hade en lugn eftermiddag tills Derek kom hem. Vi fick var sitt glas vin och Larissa kom över med hummus och pita bröd. Sedan ringde Bryce på dörren och kom för att hämta mig. Jag o Lovisa undrade om vi alla tre kunde köpa sushi på vägen och äta det på Bryce tak som jag, Lovisa och Paula gjorde en gång. Som en liten minnesstund, bara vi, och som den avskedsmiddagen jag hade tänkt. Fast inte precis så som jag hade tänkt. Bryce tyckte att vi skulle köpa den supergoda sushin från den fina restaurangen och ringde och beställde massor med god sushi. Jag grät i bilen, helt plötsligt kommer det lver en och där emellan är allt lugnt och man kan till och med skratta. Det är så konstigt. Bryce sprang in och köpte sushin och stannade till vid en lite vinspecialist och köpte ett vin "att minnas någon man saknar" med och en ask fin choklad.
Jag och Lovisa dukade upp på taket medan Bryce hittade parkering.
Sedan gick vi ner i huset och avslutade vinflaskan och åt choklad. Då ringde Denise, Paula värdmamma, med fler detaljer. Nu var det Lovisas tur att gråta. Sedan gick vi till Black horse, världens minsta pub och tog en öl för Paula och kramades alla tre. Vi var glada fast ledsna och det kändes bra att vi var tillsammans och som en bra grej att göra den kvällen. Det var vi kvar och det kändes som att Paula skulle le om hon kunde titta ner och se oss.
Bryce är världens bästa, han ordnade kvällen för mig, Lovisa och Paula. Vi hade hängt så mycket hos honom alla tre så trots att de inte hann bli nära vänner så vet han hur mycket vi betyder för varandra alla tre och han gjorde det till en fantastisk kväll. Jag älskar honom!
